Fick ett mail av en kompis mamma. Ett mail som verkligen berörde mig. Det var ett år sedan jag och hennes dotter, Josephine, va ner i diket med bilen. Ett år sedan. Tiden går fort, lite för fort. Ett år sedan var Josephine kvar på sjukhuset och jag hemma. Tanken att jag klarade mig bäst av oss två när det var jag som körde var jobbig.

Vi var på väg till skolan i Rosersberg då det var slaskigt på vägarna. Vi åkte gamla vägen mot Märsta då jag fick sladd på bilen. Jag hade ingen kontroll överhuvud taget. Bilen åkte höger - vänster - höger - vänster. Jag kunde inte göra något alls. Jag blev rädd. Jospehine sa frågande, "sara?!". Jag var hjälplös. Bilen hade fått ett eget liv. Svängarna till höger och vänster blev större och större och vi hade tappat greppet om vägen. Vi kanade över andra vägbanan baklänges, då bilen svängt så kraftigt mot vänster så vi liksom 'slog över' helt, och åkte baklänges ner i diket och bromsades av 2 träd.

Allt detta gick i slowmotion. Riktig långsant gick det, men endå hade jag itne tid att komma på något att göra åt det. Inte för att det fanns något jag kunde göra bättre men tankar for igenom huvudet att detta kommer att göra ont. Jag är så förbannat glad att det inte kom en mötande bil, det skulle varit hjärtklösande för alla våra annhöriga.
Bilen stannade hastigt och jag bara satt där och försökte fatta vad som hände. Kände efter om det gjorde ont någonstans, det var endast nacken som värkte. Tittade på Josephine, va hon ok?! Hon svarade inte på tilltal direkt, jag frågade typ 2 ggr om hon var OK innan jag fick svar. Hon hade slagit i huvudet och svimmat.
Samtidigt som jag ringer 112 så tyckte jag kände en svag doft av rök, så jag skrek till Jos att vi måste ut, hon kunde inte öppna dörren. Samtidigt som jag får svar i andra änden tog vi oss ut från bilen.

En minibuss hade stannat vid vägen och fråga om vi var OK. Jos stod lite längre bort och grät. Jag pratade med 112 och grät. Direkt när dom svarade så släppte allt, tårarna bara sprutade, vad hade igentligen hänt?! Hon i luren frågade vart vi var någonstans..ja..gamla vägen till märsta..ingen aning om vad nummret på vägen va för något. Hon i lure lät mer panikslagen än vad jag var, inte riktigt stödjande måste jag säga. Hon fick prata med han som stannade, han bodde runt hörnet och visste vart vi var någontstans. Han tog Jos till hans bil och vi fick sitta och vänta på ambulans. Sen var han tvungen och åka så han tog oss till hans granne, en gammal gubbe som bjöd på kaffe. Jos var i chock, hon sa ingenting, svarade itne på tilltal.

Jag försökte va så trevlig som möjligt, jag är en sådan människa som har svårt att vara ohövlig. Stackars gubbe visste itne vad han skulle göra. Här kommer hans granne med 2 flickor som precis har varit med om en bilolycka. Hur ska han beté sig?! Brandbilen och polisen kom. Det första som hände var att polisen förhörde mig om olyckan, jag fick blåsa och han frågade vad det var för reg skyllt på bilen. Eftersom bilen var ganska ny så kom jag inte ihåg de rätta bokstäver och nummer. Eller jag hade bokstäverna rätt men iten siffrorna. Så polisen, som itne alls var trevlig, blev misstänksam. Vafan, vad ska man göra? jag hade precis vart i en bilolycka, krockat familjens nygamla bil och han frågar ut mig om vilken försäkring den har, vem som äger den och reg skylt. Sorry, cant help you there. Jag va lixom mest rädd vad pappa skulle säga och vad som skulle hända härnäst.

Vi fick båda nackkrage och körda i varsin ambulans till Ackis i Uppsala. Det var nog först i ambulansen som allt släppte, tårarna kom i floder och jag mådde så dåligt. Hur mår Josephine, vad ska hennes föräldrar säga, hur blir det med bilen? VAD HAR JAG GJORT?  Många tankar for igenom huvudet den resan. Jag låg på helspänn, tänk om ambulansen får sladd?!

Väl på ackis så fick jag ligga på en säng i korridoren. Jos hade fått ett eget rum eftersom hon hade svimmat och slagit i huvudet vid krocken. Efter 1h kanske så fick jag klartecken av läkare att åka hem. Pappa hade kommit och satt i väntrummet. Vi gick in till Jos rum när mamma kommit. Hon låg där med gråten i halsen. Jag blev så glad att se att hon mådde bra. Eller så bra man kan göra när man inte får resa på sig och måste pissa i en burk.
Men hon var inte allvarligt skadad, dom ville ha kvar henne och rönka skallen och se så allt stod rätt till. Det gjorde mig överlycklig.

Att hennes föräldrar inte var sura på mig var gudomligt skönt. Dom var itne sura, dom var bara oroliga över mig och Jos. Att jag tagit hand om situationen så gott jag kunde och att vi båda var ok. awesome.

Bilresan hem var det läskigaste jag gjort. Pappa hade kört till Ackis i golfen, så vi åkte golf hem. En liten vit gamal sak. Jag hade hjärtat i halsgropen hela vägen hem. Slask och snö, precis som det var på morgonen. Sen när vi kom o körde på  kör det ut en oskottad bil från en väg som ska ut på stora vägen vi kör på. Han körde fram framför oss så pappa fick tvärbromsa..visst låter det som en perfekt återhämtning från att ha kört i diket 6h tidigare?!
Mör i kroppen var man ett tag efter. Nacken var helt otroligt mkt träningsvärk runt hela nacken. Jag kunde knappt röra den.

summa sumarum måste jag säga att efter ha kört ner i diket i 70km/h så klarade vi oss grymt bra. Jag känner ingen skuld längre och vi båda mår bra. HALLELUJA .